Daniel Åberg deltar i en diskussion om bokens framtid på Littfest, fredag 9 april kl. 14.30-15.15 i Idun. Han gästbloggar i två delar om sina tankar kring ämnet.
———–
Bokens framtid. Bokens framtid? Bokens framtid! Nej för den delen, så här gör vi.
Bokens framtid:
Den är så klart ljus. Varför skulle den inte vara det? Olyckskorparna må kraxa, teknikvisionärerna må prisa och verklighetens folk må inte bry sig ett skvatt om varför falangerna träter, men tre saker står tämligen klart – inget tyder på att människans lust att läsa håller på att minska, intresset för att uttrycka sig i skrift har aldrig varit större och att förpacka skrift i en form vi väljer att kalla bok har visat sig vara ett ypperligt sätt att samla text i. Inget tyder på att det skulle ändras.
Däremot är jag inte alls säker på hur boken kommer att se ut om ett antal år. Pappersbokens mesta kramare brukar säga att digitaliseringen av pappersböcker aldrig kommer att äga rum eftersom den har en sådan särställning, med 500 år på nacken sitter den fast förankrad i vår ryggmärg på ett helt annat sätt än cd-skivan som vi levde med i blott 15 år innan vi sade hej då och började lyssna på mp3-filer istället. Jo, visst, men vi förflyttade oss medelst hästrygg i tusentals år också innan bilen förändrade vårt samhälle i grunden.
Så mycket för den ryggmärgen, vilket nog visserligen våra ryggslut tackar oss för i dag.
Vad som krävs för att vi ska få ett verkligt skifte inom bokvärlden är dock att ett nytt sätt att tillgodogöra sig litteratur materialiserar sig som är bättre än dagens fysiska bok, som fallet var mellan skiftet häst/bil. Där är vi verkligen inte i dag. De tekniska läsplattetingestar som finns på marknaden är undermåliga dagens böcker på alla områden utom när det gäller omfångsaspekten – visst är det smidigare att ha tio utvalda titlar på en platta som väger ett par hekto än tio pocketböcker nedpackade i väskan under en långresa.
Fast å andra sidan – är det inte tryggare att ta med de där tio pocketarna ändå, vad händer om jag tappar plattan i marken eller spiller sangria på den, mister jag inte hela stycket då? Rädslan för att det skulle kunna ske får nog de flesta att välja boktraven ännu ett bra tag.
Att en lösning så enkel, intuitiv och självklar som löser de här problemen kommer att bli verklighet tvivlar jag dock inte ett ögonblick på, även om jag inte är säker på när och hur det kommer att ske. Att en åtminstone partiell övergång till digitalt läsande blir av är jag övertygad om. Men det har ju egentligen inte ett dugg med boken att göra. För hur mycket läderbandsbögarna än vill göra det gällande, så är inte det viktiga med en bok dess doft eller känslan av att känna dess tyngd i handen.
Det viktiga i det vi kallar bok är innehållet som ryms inom dess ramar. Och de ramarna har aldrig i första hand varit fysiska, utan främst konceptuella. Förenklat kan man säga att en roman har en början, en mitt och ett slut, en antologi har ett ämne eller ett tema som binder olika texter samman och en reportagebok är ett utbyggt journalistiskt arbete. Alla dessa textformer, och massvis därtill, ryms inom det vi väljer att kalla bok.
Den fysiska ramen definierar inte boken, tvärtom kan bokens innehåll leva alldeles utmärkt utan den, medan en fysisk ram är tämligen värdelös utan sitt innehåll.
Hur vi tillgodogör oss den må förändras. Men boken består.
/Daniel Åberg
———
Andra delen: Men vem ska hålla på och skriva dessa böcker när vi inte längre kan få betalt?! kommer om några dagar.
Vad tycker du i frågan? Skriv gärna en kommentar.
