Gästblogg: Daniel Åbergs fortsättning på detta inlägg, apropå seminariet om bokens framtid.
————————————————————-
När man pratar om digitalisering av olika kulturområden landar diskussionen förr eller senare alltid hos pengarna. En variant av meningen ”Hur ska vi kulturskapare kunna tjäna pengar om inte fildelningen stoppas!?” har prytt kommentarsfält under i princip varje artikel och blogginlägg som berört ämnet digitalisering de senaste åren. Det är så klart en fråga som inte är oviktig.
Men den är heller inte så grundläggande viktig som de mest högljudda vill göra gällande.
Kulturskapare har i det allmänna medvetandet först och främst alltid varit tärande parasiter på samhällskroppen, deras udda sysselsättningar har alltid beskyllts ta pengar från vårdskolaomsorg. Den genomsnittliga kulturskaparen har aldrig varit inkomstbringande, hon eller han har alltid brunnit för sitt kall mer eller mindre på
nollbudget, med ett vanligt arbete som primär inkomstkälla, eller möjligen hankande sig fram på allehanda stipendier.
För två-tre år sedan hände dock något, när debatten om det som kom att bli Ipred-lagen drog igång. I ett antal debattartiklar upphöjdes plötsligt kulturskaparen till penningmaskin, penningmaskiner vars framtider nu var hotade av det där förbannade internet, som helst av allt borde stoppas och om inte det gick åtminstone snöpas så mycket det gick.
Jag ska inte dra upp den där svartvita debatten igen, men en sak tror jag vi kan enas kring – de där debattartiklarna var aldrig undertecknade av kulturskapare på gräsrots- eller ens mellanklassnivå, utan alltid av branschföreträdare och ett antal bästsäljande symbolfigurer. Det stora kulturflertalet återfanns aldrig i debatten.
Nåväl. Till huvudämnet:
Hur ska författare kunna försörja sig om framtiden blir digital?
Jag anser frågan vara felställd – den borde vara:
Hur ska författare kunna försörja sig?
Svaret blir detsamma som om frågan skulle ha ställts för 20 år sedan – det kan de inte. Det har de aldrig kunnat. Den genomsnittliga författaren har i Sverige alltid tillhört samhällets låginkomsttagare.
Branschtidningen Svensk Bokhandel gjorde i december 2009 en genomgång av det svenska författarskrået, och kom fram till att en etablerad författare tjänade cirka 120 000 kronor om året på sitt författarskap, det vill säga cirka 10 000 kronor i månaden. Vidare stod att läsa att ungefär 100 svenska författare antogs kunna försörja sig enbart på sitt författande. Det utgör mindre än fyra procent av Författarförbundets 2 600 medlemmar.
I artikeln fanns i princip ett enda råd till författare med ambitionen att kunna försörja sig helt på författandet – övergå till att skriva deckare och håll tummarna för att just du ska bli nästa Mons Kallentoft.
Något som ofta hävdats i de här diskussionerna – främst inom musiken och filmen där den digitala utvecklingen gått längre – är att samhället riskerar att gå miste om en hel generation kulturskapare om vi inte ser till att styra upp (snöpa) nätet – ingen kommer ju längre att vilja skapa något om de inte kan få betalt för mödan. Det är en argumentation som har minst tre brister:
1. De flesta kulturskapare har aldrig någonsin fått en ersättning som motsvarar den tid de lägger ner på det de brinner för.
2. Trots allt högljutt tal om motsatsen går den kommersiella kulturen inte alls entydigt på knäna till följd av digitaliseringen. Ta filmbranschen till exempel – trots att i princip varje film på bio- samt dvd-repertoaren finns gratis tillgänglig på nätet ligger besökssiffrorna på svenska biografer stadigt på samma nivå som de gjorde 1990 – även fast antalet biostolar under samma period minskat.
Det innebär att svensk filmbransch – eller åtminstone biobransch – borde gå BÄTTRE i dag än för 20 år sedan eftersom färre stolar står tomma. Trots detta finns en ”sanning” som säger att filmbranschen är i kris.
3. Och det här är det viktigaste av allt – att påstå att den genomsnittliga kulturskaparen främst sysslar med sin verksamhet för att tjäna pengar är fan i mig en skymf mot alla kulturskapare. Jag hävdar att nästan alla som skapar kultur gör det främst för att de har ett behov av att uttrycka sig. Självklart när de flesta en dröm om att kunna försörja sig på det de älskar, men det har alltid varit få förunnat att kunna göra det. Människor har trots detta i alla tider valt att författa, tonsätta och måla. Det är knappast något som en digitalisering av samhället kommer att ändra på.
Vad är då summan av kardemumman?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att den nya värld som står för dörren – vilken form den än tar sig och i vilken utsträckning den än kommer att påverka bokbranschen – är långtifrån så svartvit som många vill göra gällande.
Det nya landskapet kommer säkerligen att skaka om, ändra vissa förutsättningar och ställa en del etablerade sanningar på ända, men i slutändan jag är övertygad om att författare kommer att kunna försörja sig lika bra som när världen var blott analog.
Eller nej rättelse – lika dåligt.
/Daniel Åberg
